Lappuddens Historia och Samernas historia i Nordingrå

 

Lappuddens Historia

 

Lappudden från dåtid till nutid

 

Namnet Lappudden har sin förklaring av att samer i gångna tider rastade på udden när de färdades med sina renar från fjällen till kusten. Den dåvarande samiska flyttleden gick via ”Lappkåteberget” och sedan förbi Lappudden ut över Vågfjärdens is via ”Prästön” (tidigare kallad Svinön) och ut mot havet. Fjällsamernas vinterbete i Nordingrå varade vanligtvis mellan januari till mars, med ofta 6-8 veckors bete ute i yttre kustbandet. Denna led mynnar ut kring Rävsön respektive Bönhamn/Rotsidan. Samer vandrade med sina renar ända tills i början av 1900-talet, och den senast kända flyttrajden från södra Vilhelmina utgick året 1928. Då hade man gjort uppehåll med vinterbetet här något år, men åren kring förra sekelskiftet sägs att man kom varje vinter. Sedan mitten av 1600-talet pågick denna sorts nomadism. När samerna kom med sina renar var det minnesrika dagar för lokalbefolkningen i Nordingrå. Man kunde få köpa renkött från renägarna som slaktade på platsen, och även varma renskinn såldes.

 

Man vet med säkerhet att det från tidigt 1700-tal bodde bofasta samer på Lappudden. Grunden efter deras lilla stuga finns fortfarande och de är kända under benämningen ”sockenlappar”. Dessa samer härstammar från en nomadsamisk befolkning som bofastgjordes genom myndigheternas beslut omkring 1730. Tidigare hade nomaderna strövat omkring i små enheter om 3-5 hushåll i de mellansvenska skogarna. De utnyttjade myr– och skogsmarker som betesområden åt sina små renhjordar som vallades med svarta spetshundar. Nomaderna bodde i tältkåtor och livnärde sig på renmjölkning, jakt och fångst.

 

Sockenlappar är kända från Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Hälsingland, Gästrikland och ett tiotal socknar i Dalarnas bergslag samt från några socknar i norra Uppland och fanns i varje socken. Uppteckningsmaterialet i folkminnesarkivet ger en utförlig bild av sockenlappens sysslor. Det visar att sockenlapparnas funktion i stort sett motsvarade södra Sveriges ”rackare”. De hade blivit tilldelade en jordbit av bönderna i byn där de kunde föda några djur, och några hade en eller flera renar. Deras uppgift var att avliva och flå hundar, katter och hästar samt verkställa snöpning på dessa. De fick behålla de avlivade djuren, även hästarna, eftersom bönderna inte åt hästkött. Sockenlapparna var dessutom duktiga på att tillverka korgar, rep, kvastar, vispar, kontar, såll, mjärdar, rep mm, som de sålde i bygden.

 

Även jakt var en viktig näringsgren som de bofasta lapparna ägnade sig åt. Denna sysselsättning var inte helt problemfri utan ledde ibland till konflikter med majoritetsbefolkningens representanter. Klagomål föranledde myndigheter till ökad kontroll av samerna. Förteckning över bössinnehav från 1760-talet visade att så gott som samtliga sockenlapphushåll ägde gevär. Många sockenlappar har för övrigt levt vidare i folktraditionen som ryktbara och skickliga jägare, särskilt deras jakter på varg och björn.

 

Under senare hälften av 1800-talet griper dock nya förändringar in på landsbygden. Fördomen mot hästslakt börjar försvinna, bönderna lär sig att själva slakta sina hästar och det börjar t.o.m. bli en viss efterfrågan på hästkött. Från städerna börjar allt fler industrivaror leta sig ut på landsbygden och ersätter korgar, hundfällar och annat hantverk som samerna var sålde. Efterfrågan på sockenlapparnas varor och tjänster minskade därmed och med det tvingades lapparna ut på nya arbetsmarknader. Någon anledning att vidmakthålla sockenlappgemenskapen fanns inte längre och blandäktenskap blev vanligare. Samerna identifierades inte längre som ”sockenlappar” av omgivningen och benämningen försvann så småningom ur kyrkböckerna. När man vid 1910 års folkräkning ännu anger några personer som ”sockenlappar” är det fråga om äldre personer som tidigare levt som sådana.

 

LAPPUDDENS HISTORIA UNDER TIDEN 1794 - 1835, 1835--------

 

Två familjers levnadsöden

1794 - 1821 Henrik Jonsson och Carin Olsdotter samt barnen Jonas, Magdalena och Henrik

 

1817 - 1835 Sven Norman och Magdalena Henriksdotter samt barnen Clemens, Henrik och Margareta.

 

1794 Bosätter sig Henrik Jonsson och Carin Olsdotter på Lappudden. De har en fyraårig dotter, Magdalena samt sonen Henrik. Sonen Jonas föds på Lappudden (1794), Han blir endast ett år gammal.

 

1800 dör hustrun Carin. Henrik är nu ensam med barnen Magdalena 10 år och sonen Henrik 4 år.

 

1813 Sonen Henrik drunknar på Vågsfjärden.

 

1817 Kommer Sven Norman till Lappudden. Han hade tidigare efternamnet Clementsson.

 

1819 Gifter sig Sven Norman med Magdalena.

 

1821 får de en son, Clemens. Samma år dör Henrik Jonsson 69 år gammal.

Dödsorsak var, enligt kyrkboken, "ett olyckligt fall" . Nämnas kan att bouppteckningen efter Henrik ger en liten glimt av hans ägodelar. Han efterlämnade en gammal ”gårdsbynning” och ett ”gethus”, en tunna utsäde och några skinn. Men det som är intressantast är att han efterlämnade ett par glasögon och en psalmbok på det lapska språket och en ”lappflaska”. Lappflaskan finns med i både Sven Normans och Magdalenas bouppteckning men inte psalmboken och glasögonen. Att kunna läsa var inte vanligt på den tiden eftersom det var långt före folkskolans inträde. Men troligtvis var denne sockenlapp läskunnig och behärskade det lapska språket.

 

1823 Får de en son till, Henrik som blir endast ett år, han dör i kikhosta.

 

1827 Får de en dotter, Margareta.

 

1829 Blir Magdalena ensam med barnen Clemens 8 år och Margareta 2 år.

Sven Norman dör i lungsot och blev 44 år.

 

1835 Dör Magdalena 45 år gammal i feber. Hon efterlämnar barnen Clemens 14 år och Margareta 8 år, Vad bli det av barnen?

Margareta kommer till båtsman Öhman i Nordingrå och Clemens får klara sig själv. Han lever till 1841 och dör 20 år gammal.

 

Vad som hände på Lappudden de etthundra åren mellan 1835, då sockenlappshustrun Magdalena dör, och 1935, vet vi inte, men 1935 gifte sig en man vid namn Viktor Nylén med Sofia Gerdin och de slog sig ned som bönder på Lappudden.

 

Viktor Nylén föddes den 16 januari 1888 i byn Bergsåker i Nordingrå och familjen flyttade till ”Jeresta” som byn då stavades, år 1889.


Hans föräldrar hette Olof Nylén och Brita Lisa Bergström. De gifte sig den 12 november 1887.


Olof Nylén var född i byn Nyland i Nordingrå den 5 juli 1859 (död 16 november 1927) och hans mor Brita Lisa var född den 24 april 1862 (död 3 februari 1941 i Jeresta). Viktor hade en bror, Adolf, som föddes den 17 september 1903, enligt uppgift i Timrå. Han dog den 30 januari 1971 i Sund. Han var således femton år yngre än Viktor.  Med största sannolikhet kände Viktor och Sofia varandra sedan barnsben.

 

Sofia var född den 13 augusti 1890 i Jeresta 5:3. Hennes föräldrar hette Johan Gerdin och Brita Rödin. I en husförhörslängd står det att läsa att Viktor emigrerade till Nordamerika (Marinette, Wiscounsin) den 21 juli 1908. Kanske var det sann kärlek mellan Viktor och Sofia, för hon tycks tålmodigt ha väntat på att han skulle komma tillbaka till Sverige och Nordingrå, vilket han så småningom gjorde. När de gifte sig 1935 hade de hunnit bli 45 respektive 47 år gamla.

 

Vi vet inte så mycket om Sofia och Viktor mer än att de drev ett litet jordbruk på Lappudden och att de inte fick några egna barn. I början på 1950-talet började emellertid ett par vid namn Tora och Axel Eriksson att hyra en liten stuga som låg längst ner på Lappuddens udde, den så kallade ”Sjöstugan”. De fick hämta mjölk hos Viktor och Sofia och det sägs även i en privat uppteckning att de sjöng och spelade kort tillsammans. Paret Eriksson ville gärna köpa stugan och stycka av en tomt och den processen påbörjades 1963, men Viktor hann avlida innan pappren var klara. Han dog den 19 januari 1964. Huset på Lappudden stod sedan tomt under tre år tills Sofia dog på Umedalens sjukhus den 30 januari 1967 där hon bott som dement ett antal år.

På hösten samma år auktionerades hela hemmanet med gård och skogsskifte ut och det blev Nordingrå kommun (sedemera Kramfors kommun) som köpte upp Lappudden för att nyttja platsen som rekreationsgård för kommunens ungdomsgrupper m.fl. Köpesumman var 42. 000 kr och lagfarten är daterad till den 28 september 1967.

 

1967 Lappudden auktioneras ut eftersom de sista ägarna av jordbruksfastigheten var barnlösa. Kommunen köper området för rekreation.

 

På 1970-talet tog Friluftsfrämjandet Ångermanland över driften av Lappudden och fortsätter barn- och friluftsverksamheten.

 

1997 bildades Lappuddens ekonomiska förening som bestod av tre ideella föreningar, Friluftsfrämjandet Höga Kusten, Friluftsfrämjandet Nyland samt Friluftsfrämjandet Ångermanlands Distriktsförbund. Till att börja med arrenderade den ekonomiska föreningen anläggningen av Kramfors kommun. År 2000 köpte föreningen sedan anläggningen för att sju år senare, hösten 2007, besluta om en försäljning.

 

1 januari 2008 köptes så Lappudden av det privata företaget AGMA Forntid & Äventyr med ägarna Agne Säterberg och Maria Blomster.

Agne Säterberg är född 1964 och uppvuxen i byn Vassnäs i Haverö församling som ligger i den västra delen av Ånge kommun, Medelpad, och Maria Blomster är född 1974 och uppvuxen i Södermanland i Nynäshamn och Haninge församlingar. Både Agne och Maria har i många år bott i Örnsköldsvik, och tillsammans har de barnen Tuvamy och Jasmine födda 2007 respektive 1998.


Vi, Agne och Maria, har utökat verksamheten under årens lopp och har både grupper och privata gäster på Lappudden under hela sommarhalvåret. Förutom bröllop, födelsedagsfester, konferenser och andra grupper har Lappudden alltmer blivit en central punkt i området för vandring och friluftsaktiviteter som kanot-, kajakpaddling och cykling. Anläggningen är ett etappmål längs Höga Kusten leden och många av våra gäster har Lappudden som bas för olika turer i hela Höga Kusten området.


Våren 2019 renoverades Lappuddens huvudbyggnad och en ny matsal och konferensdel byggdes ut. En ny loftstuga byggdes också nere vid sjön och en ny toalettmodul med dusch färdigställds vid logen.

 

Sida vid sida med tältande vandrare, moderna husbilar och myllrande bröllopsgäster kan man dock än idag hitta de spännande lämningarna efter nomadsamernas eldstäder och sockenlapparnas husgrunder nere på udden. På Lappuddens Friluftscenter vävs nutidens mångfacetterade besöksverksamhet och turism således ihop med ett stycke svensk historia som vittnar om en plats betydelse, tilldragelse och förändring över tid och om gångna tiders levnadssätt.

 

Välkomna till vårt genuina och vackra Lappudden!

 




NORDINGRÅ – ett tidigt samiskt intresseområde


En solig och skön högsommardag i juli 2006 besökte Mats Lundin Storsand – den fina badstranden intill Norrfällsviken. Han satte sig en liten stund bland de röda granitklipporna på udden och beundrade bygden kring den mäktiga, stålblå Ullångsfjärden. I den svaga vinden gled några segelbåtar sakta förbi Marviksgrunnan. Likt en hägring kom plötsligt några renar springande från golfbanan, passerade honom bara på några meters avstånd och fortsatte in i tallskogen på andra sidan stranden. Utbrytare från vintervisten i norra Ångermanland men de verkade ha funnit sin plats i livet intill Norrfällsviken. De såg faktiskt ut att trivas utmärkt med golfspelarna och badgästerna. Det var en riktigt festlig upplevelse förklarar Mats Lundin!


Rubriken får säkert en och annan Nordingråbo att minst sagt höja på ögonbrynen. Kan samerna verkligen ha haft något intresse av detta lilla geografiska område långt ute vid kustbandet – inklämt som det är mellan branta berg och djupa vikar? Jo, så är det! Under flera sekler, sannolikt redan från 1600-talet, har samer varit stadigvarande bosatta eller på återkommande besök i Nordingrå. De var därmed tidsparallella med Gävlefiskarna och kom också att ha affärer med dem. I byar och samhällen i Nordingrå finns idag samiska ättlingar. Samerna ser sig som en egen etnisk folkgrupp med eget språk, egna sedvänjor och ett eget landområde där de vistats sedan urminnes tid. De kallar detta område för Sapmi, Samernas land, och det sträcker sig från norra Dalarna och Sörtröndelag i Norge upp till norska Finnmarken, norra Finland och fram till Vita havet i nordvästliga Ryssland. Benämningen ”Finn” har i norra Skandinavien under lång tid avsett just samer men vi känner samerna främst genom benämningen ”Lapp” som i sin tur gett flera platser i Nordingrå sina namn. I slutet av 1960-talet pressade unga samer på för att folkgruppen skulle få ett samiskt namn. De menade att ”lapp” hade trampats på genom århundraden och folkgruppen skulle må bra av att få ett nytt, samiskt namn. Det blev ”same” – förkortning av samiska ”sameh”. Från 1970-talet är det benämningen same som gäller. Sapmi delas in i nio områden. Av de samer som genom tiderna vistats i Ångermanland och ute vid kustbandet har huvuddelen kommit från det sydsamiska området (1). Även om Nordingrå på kartan placerats utanför Sapmi så påstår Mats att området under sekler har tillhört Sapmi och fortfarande gör det. Vilhelmina södra sameby har exempelvis renbetesrätt i Nordingrå!


Den möjligen första i skrift dokumenterade samiska närvaron, redan 1273, i nuvarande landskapsområdet Ångermanland handlar om den mycket sägenomspunna kvinnan Gunnil Snälla (”Snälla” efter fornsvenskans ”Snieller” som betydde rask och klok). Gunnil skall ha varit boende i Solotonum (nuvarande Sollefteå) och gift med Blåfinn (den mörke samen). Dokument från Nordmaling, daterat 1480, påvisar samisk närvaro med renskötsel där och det torde ha handlat om skogssamer som levde på fiske, begränsad tamrenskötsel samt jakt på vildren, älg och annat villebråd. Skogssamerna i Ångermanland fanns främst i norra- och västra landskapet men även sydligare trakter som Multrå, Boteå, Styrnäs, Ytterlännes, Bjärtrå och Skog blev också attraktiva bosättningsplatser genom sin närhet till befolkningstätare områden (marknaden). Skogssamerna var de som först dök upp ute vid kustbandet – bl.a. i Nordingrå. De hade, liksom fjällsamer på vinterviste i området, från mitten av 1700-talet affärer med sörkörarna från Nolaskogs. När dessa vintertid med häst och släde drog iväg till de stora marknaderna i Uppsala och Stockholm fanns åtskilliga sameproducerade varor på slädarna. En del skogssamer sökte sig med tiden, när utrymmet för skogssamisk verksamhet på 1800-talet började krympa, till den fjällsamiska gruppen, några blev nybyggare och andra tog sig ut till kustområdet, bl.a. Nordingrå, och blev kustsamer. När skogen blev till guld i slutet av 1800-talet övergick några skogssamer till att bli skogsarbetare, flottningsarbetare, arbetare vid sågverk, massafabriker och övrig industriell verksamhet.


Fjällsamerna då? Under 1600-talet växlade de över till stordrift – kraftigt ökat antal renar per renägare och behov av längre flyttningar för bete och avsalu. Renarna förflyttades under året i etapper mellan kalfjället (högsommaren) och skogslandet (vintern). Det är från detta nya flyttningsmönster som begreppet ”De åtta årstidernas folk” har hämtats. Vid sekelskiftet 1600/1700 började fjällsamer att för vinterviste allt oftare söka sig ned till norra och västra Ångermanland, in på skogssamiska områden, några ibland ända ut till det ångermanländska kustbandet. 1717 noteras exempelvis att Barbro Christoffersdotter hade fötts ute på Åbordsön och att hennes föräldrar var samer, skrivna vår till höst i Ströms socken i norra Jämtland, alltså fjällsamer. Från samma tid har noterats samisk närvaro i Mjösjö och Barsta. De stora renhjordarna var till största delen ”dött kapital” så länge man inte kunde sälja kött, hudar och andra renbaserade produkter. Därför blev de relativt sett befolkningstäta ångermanländska kustområdet och Ådalen tidigt skogs- och fjällsamiskt intresseområde och motiverade de, särskilt för fjällsamerna, långa och ytterst påfrestande vintervistesrajderna. Renen (Rangir tarandus) har en dominerande plats i den samiska historien. Vildrenar fanns faktiskt i Ångermanland, ända ned till linjen Sollefteå och Björna, så sent som på 1850-talet och dessa renar drog sig vintertid ibland ända ut till havsbandet. De skogs- och fjällsamiska vintertida flyttningarna var, om vi frånser avsaluskälen, en anpassning till renens nedärvda flyttningsmönster.


Fjällsamer som genom tiderna vintertid besökt Ångermanland har främst kommit från norra Jämtland och Vilhelminaområdet. Eftersom de oftast följde några rätt fasta flyttleder så lärde man känna bönder och torpare utefter lederna och hyrde in sig hos dem över natten. Där detta inte gick hade man med sig portabla kåtor som kunde resas och rivas snabbt. Framme vid vintervistesområdena delade samebyarna oftast upp sig i mindre enheter, kåtalag (sijther), för att främst fördela betestrycket och inte trampa på varandras fötter. Nordingrå har varit ett intresseområde för flera samebyar. Under vintervistet i Nordingrå skickades drängar och pigor till Ådalen och Härnösand för försäljning. I handlingar från 1912 noteras exempelvis att en familj från Vilhelmina södra, som vistades på Nordingrålandet, gick över isen med renarna till Mjältön för fortsatt vinterviste där. Därifrån gjorde några i familjen försäljningsresor med tamrenar och slädar till Härnösand och Gudmundrå (Kramfors).


Att förflytta sig flera gånger under vintervistet var vanligt. Vilka vägar tog fjällsamerna ned till Nordingrå? Frostvikensamerna kom oftast via Ströms vattudal, Flåsjön, Tåsjön eller Ormsjön ned till norra- och nordvästra Ångermanland och strategiska vintervistesplatser som Graninge, Ramsele, Backe, Rossön och Junsele. Därifrån gjordes ytterligare flyttningar – ut till kustbandet och bl.a. Nordingrå. Vilhelminasamerna följde ofta Ångermanälvens dalgång och vidare till sina vintervisten kring Myckelgensjö, Kubbe, Bredbyn, Mellansel, Gottne, Skorped, Björna, Locksta, Mellansel och Trehörningsjö. Några kåtalag drog sig ytterligare österut – nära Domsjö, Örnsköldsvik, Husum och Nordmaling. För flera samebyar har Ångermanälvens södra dalgång varit en viktig förflyttningsled. De som valde älvens norra sida sökte sig först till Boteå, Styrnäs, Bjärtrå och Skog och därifrån ibland vidare till bl.a. Nordingrå. De som nyttjade älvens västra sida passerade Torsåker, Gistgårdsön (där flygplatsen nu ligger), Hammar, Nyland, Kramfors ned till Ramvik, Hemsön, Åbordsön, Härnön, Säbrå och Häggdånger. Fjällsamerna utnyttjade gärna sjö- och älvsystemen och påbörjade därför vinterflyttningen först när isar och myrar frusit till och snön lagt sig. Samerna har genom tiderna använt sig av många olika bostadsformer. Den pyramidformade kåtan är den mest omtalade. De portabla kunde lätt sättas upp och plockas ned och användes vid vistesflyttningar – exempelvis av fjällsamer vid flyttningar till Ångermanlands kust.


Från ett lappfogdeprotokoll har jag hämtat följande berättelse om en fjällsamisk vinterrajd till Nordingrå. Sigrid Lena Larsdotter, född 1869, från Frostviken i norra Jämtland, berättade: I slutet av oktober började vi flyttningen. Vi kom från fjällområdet via Saxvattnet till Ormsjön och nådde Betarsjön intill Junsele, följde oftast Björkån ned till Björkå kyrka och ut på Ångermanälven. Om isen bar utnyttjade vi denna. Första större anhalt var Nyland. Vi fortsatt oftast förbi Kramfors ned till Ramsjö, Ramvik och Bölen där vi slog upp vårt vinterviste. Ibland valde vi att gå norra sidan om Ångermanälven ned till Nora. Några gånger slog vi vinterläger i Anundsjö, andra gånger ute på Rävsön eller Ulvöarna. Förhållandena fick avgöra var vi slog oss ned. I andra protokoll har jag noterat att fjällsamer besökte Lungön, Åbordsön, Hemsön, Storön, Furan, Navarn, Höglossmen, Bönhamn, Ulvöarna, Mjältön, Strängöarna, Grisslan, Ällön och ytterligare några småöar upp mot Skags udde. Samebyarna delade som sagts upp sig i kåtalag och de tog lite olika vägar in i Nordingrå. Några kåtalag kom från Nora via Gaviksfjärden, andra genom Skog eller Ullånger och några genom Röksta och Salsåker. Från exempelvis Hyndtjärn berättas att när samer med sina renar dök upp i byn stannade skolarbetet av för att barnen skulle få träffa samerna och titta på renarna. Några renar slaktades och kött, hudar och ett och annat hantverk såldes innan samerna drog vidare. Det var rätt vanligt att lokala slaktare köpte upp ett antal renar som de senare själva slaktade och avyttrade kött och hudar. Fjällsamernas totala vintervistestid i landskapet var cirka tre månader. Följande formulering återkommer ofta i hembygdsskrifter om fjällsamerna: De kom strax före jul och vände åter mot fjällen i slutet av mars eller början av april. Det stämmer helt med de besöktstider Mats Lundin fått fram från lappfogdeprotokoll.


I slutet av april måste renarna vara på plats på de fjällnära kalvningsplatserna. Runt 15 maj sker nämligen kalvningen. Sigrid Lena Larsdotter (se ovan) berättade vidare att de 1914 slutade med sina vintervistesbesök ute i de yttersta kustbandet. De stannade i fortsättningen i norra eller nordvästra Ångermanland. En annan fjällsame, Torkel Larsson, berättade att de kom rätt regelbundet med sina renar till Valtobyarna och Rävsön fram till några få år in på 1900-talet. Men vi vet att några kåtalag dök upp i Nordingrå så sent som i slutet av 1920-talet. Det sista registrerade fjällsamiska vintervistesbesöket i Nordingrå kan vara 1926 då fjällsamen Sivertsson i slutet av mars drog hem med sina renar från Bönhamns omgivningar för att aldrig mer återkomma. 1924 var det sista året man såg renhjordar på Åbordsön och Hemsön. Det fanns inte längre förutsättningar för rationell renskötsel i kustbandet. Området hade blivit för hårt exploaterat med växande samhällen och trafikleder. Det blev för trångt! Likt skogssamerna sökte sig många fjällsamer från slutet av 1800-talet i allt större utsträckning från renskötseln över till ett Svenssonliv. Samer vid torghandeln i Härnösand och året är 1935. Produkterna bestod främst av renkött, renhudar, knivar, läderhandskar och läderväskor.


En intressant samiskt grupp var sockensamerna (sockenlapparna). De etablerades på 1730- talet och avvecklades kring 1850-talet. De var fastboende och ”städslades” (anställdes) av socknen som garanterade dem bostad och mark. Sockensamerna hade oftast ett litet antal renar, sysslade med korgmakeri, tillverkning av fiskeredskap, skinnhantering och var mycket anlitade för slaktuppgifter. Flera sockensamer fanns i Nordingrå. Mats Lundin nämner Henrik Jonsson, född 1752, som kom till Körning 1794 efter det att han gift sig med Carin Olsdotter från Selånger. De bosatte sig på Lappudden. En annan sockensame var Sven Norman (tidigare Clementsson) som gifte sig med Magdalena Henriksdotter och bosatte sig i Nordingrå. Kustsamerna (kustlappar/fiskelappar) är en tämligen okänd samisk grupp. De levde främst i älvdalarna eller kustnära. Särskilt många var bosatta i Ådalens nedre del. Andra fanns i och kring fiskelägen samt ute på några större öar. Förutom fiske sysslade de med hantverk och de var också särskilt framgångsrika i tillverkning av fiskeredskap Sommartid kom en del kustsamer tämligen regelbundet ut till fiskelägena med sina båtar. De slog upp sina kåtor i ytterkanten av fiskeläget, fiskade och gjorde affärer med befolkningen. Kustsamerna var i övrigt i stort sett integrerade i storsamhället.


Flera kustsamer bodde i Nordingrå. Längst fanns de kvar ute på Lungön där de noterades så sent som på 1930-talet. I Nordingrå träffar vi på by- och områdesnamn som direkt påminner oss om tidigare samisk närvaro och jag nämner några: Lappkojmon, Lapptoberget, Lappholmen, Lappkåtaberget, Lappudden, Lappstugumon och Lappmyran. I Nordingrå har under flera sekler skogs- och fjällsamer haft vintervisten och slaktplatser men här har också socken- och kustsamer bott och verkat. Man kan påvisa tidigare samisk närvaro i byar som Öden, Fucked, Övereda, Röksta, Västervallto, Östervallto, Mjällom, Måviken, Näsänget, Norrfällsviken, Rävsön, Mjösjö, Bönhamn, Barsta, Sörleviken och Fällsvik. När du läsare nästa gång besöker Rotsidan med dess fantastiska diabashällar så betänk att där har två fjällsamebyar haft återkommande vintervistesplatser. Samer har alltså funnits över hela Nordingrå! De har haft olika överlevnadsstrategier – därav de olika benämningarna. När vi skriver Nordingrås historia får vi inte glömma bort det samiska folket. Avsikten med den här artikeln är att ge mitt Mats Lundin bidrag till att sprida ljus över deras tidigare närvaro i vår del av Ångermanland.


Skrivet av Mats Lundin




Kort och gott om oss Agne Säterberg och Maria Blomster!

 

Agne Säterberg

2005 startade jag och Maria Blomster Äventyrs företaget AGMA Forntid & Äventyr AB. Vår bas de första åren var i Örnsköldsvik där jag i 17 år hade jobbat på den rekonstruerade järnåldersgården Gene fornby. Först som anställd, sen externt med sambon Maria Blomster i egna företaget AGMA Forntid & Äventyr. Drömmen om att få äga en egen friluftsanläggning har varit stor. 2007 dök så möjligheten upp när Lappuddens Friluftscenter i Nordingrå gick ut till försäljning. 2008 var anläggningen i vår ägo. Vi köpte då hus och flyttade till Nordingrå. Så nu är Lappuddens Friluftscenter, denna fantastiska plats mitt i Världsarvet Höga Kusten vår bas.

 

I dag anordnar jag och Maria en rad olika aktiviteter på Lappuddens Friluftscenter, allt ifrån boende, konferenser, bröllop, vandringsturer, uthyrningar av kajaker, kanoter, båtar, cyklar, skolprogram till annorlunda boende året runt för både barn och vuxna.

Vårt motto är: ”Din upplevelse, vårt mål”.

 

2012 var jag en av initiativtagarna till starten av ett nytt företag i Nordingrå (High Coast Sea). Ett företag som vände sig mot handikappade med aktiviteter och upplevelser till havs. High Coast Sea körde även reguljära turförbindelse mellan Norrfällsviken och Ulvön där vi kör dagliga turer under sommaren. Vi körde även säl och fågelskådningsturer ute till havs! High Coast Sea slutade köra turer 2018.

 

Hösten 2015 tog Maria och jag även över arrendet vid Kulturreservatet Sandvikens Fiskeläge på Norra Ulvön. Vår avsikt var att driva och utveckla anläggningen men samtidigt behålla lugnet och stillheten som finns på denna fantastiska och unika plats. Vi drev anläggningen i två säsonger slutade 2017.

 

Jobbar dessutom som naturfotograf och säljer bilder och tavlor, ni kan se min bildbank här, Jobbar även som brandman på hel och deltid.

 

De få stunder jag är ledig så blir det en hel del resande runt i världen. Jag har besökt många olika spännande platser bl.a. Nya Guinea, Sulawesi, Bali, Java, Ecuador, Bolivia, Peru, Borneo, Brunei, Grönland, Spanien, Grekland, Tyskland, Danmark, Finland, Norge, Florida, Turkiet, Tunisien, Kroatien, Egypten, Sansibar, Island, Färöarna, Orkney öarna, Skottland, Nya Zeeland, Tanzania, Srilanka, Maldiverna, Bahamas mm.

 

 

Maria Blomster

Jag är en rätt mångsidig och energisk vädur och är liksom Agne en eldsjäl i mångt och mycket. Jag är i grunden museolog och etnolog men med en passion för i synnerhet arkeologi. Under många år arbetade jag på friluftsmuseet Gene fornby i Örnsköldsvik som museipedagog och verksamhetsansvarig. Turistisk verksamhet i förhistorisk miljö kombinerades med arrangerandet av skolprogram, historiska guidningar, rollspel, teater och serveringar.

 ”Living history”, att levandegöra historia genom rollspel och drama, var en viktig del av arbetet på samt att arbeta med forntida tekniker av olika slag. Under flera år var jag aktiv i och ordförande för amatörteaterföreningen ”Genefolket” som tillsammans satte upp en rad historiska bygdespel, först på Gene fornby och senare på bl.a. hembygdsgården i Nätra.

 

Förutom arbetet i det egna företaget på Lappuddens Friluftscenter arbetar jag som deltidsbrandman och om jag skulle råka få en stund över någon gång ägnar jag gärna den åt att odla själen vilket för mig är friluftsliv såsom vandring och skidåkning eller läsa god, historisk litteratur. Älskar också att laga mat, vilket jag gör hela somrarna på Lappudden, men även som privat intresse. Resor och foto är också en passion och jag har rest runt en hel del i världen och vandrat och upptäckt lite udda platser som som Nya Guinea, Peru, Sulawesi, Island, Grönland, Tanzania, Nya Zeeland, Sri Lanka, Maldiverna mm.